— Alldeles som doppad i vatten, sade han. Drömde du, då du skrek så?
— Jag måste visst ha drömt.
Mari ryste vid minnet deraf.
— Vi skola nu lägga oss och somna i Herrans frid.
Holpainen ville släcka lampan, men Mari hindrade honom.
— Nej, låt den brinna. Jag är så rädd.
— Den må brinna då.
Holpainen sköt lampan längre bort på golfvet och sträckte ut sin kropp, färdig att åter fortsätta sin sömn.
— Det var ändå lycka, att det inte var något värre, tänkte han och drog täcket öfver sig.
Mari kröp ihop bakom hans rygg och tryckte sin panna mot mannens skuldra.