Hellu smög sig till sängkläderna i knuten och kastade sig ned der framstupa. Af kroppens skälfningar syntes det, att hon gret, fast inga snyftningar hördes.
Holpainen satt lutad och med hufvudet nedböjdt nästan till knäna. Händerna voro knäpta öfver pannan. Han försökte bedja, men kunde inte; hans tanke stod stilla. Han satt der blott och väntade tyst, väntade på det afgörande ögonblicket. Han andades knappast; dödens tunga och högtidliga närvaro lade sig tryckande öfver allt lif i rummet.
Också gossarne sutto nu stilla bredvid hvarandra. Ville såg med stora ögon än på modren, än på fadren. I mungiporna syntes ännu smulor efter maten och kinden hade skafvats röd af den hårda brödkanten. Petu höll med båda händerna i sin nakna fot och undrade, att inte frun ännu hade hemtat åt honom byxor, fast hon i går lofvade så säkert.
Och Mari var som en bild, orörlig, tyst och liflös.
Annis andedrag blefvo allt glesare, sedan rosslade det ett par gånger i hennes bröst, och dermed var allt slut.
Hellu väntade en stund, om ännu ingenting skulle höras. Men när allt förblef tyst, förstod hon, att Anni var död. Och fast hon hade bedt, att Herren skulle taga henne från denna verld, kändes det ändå så svårt, då lilla Anni nu hade gått bort, att hennes hjerta ville brista. Hon gret högljudt, och då började också Ville gråta.
Tiina Katri hörde gråten in till sig och kom att se åt.
— Jaså, sade hon sakta, det är slut re'n här, ser jag. Fort gick det också. Ja, ja, Mari stackare, Herren gaf och Herren tog, välsignadt vare Herrens namn.
Mari satt fortfarande på samma plats och i samma ställning.
Tiina Katri slöt likets ögonlock och band en duk under hakan.