— Lägg dig till hvila för en stund, Mari. Jag skall tvätta lilla Anni, och sedan måste hon väl föras bort från det varma rummet.
— Och jag måste börja laga kista, sade Holpainen.
Mari, som hittills inte hade sagt ett ord, började nu plötsligt tala, hastigt och häftigt.
— Blå kista och hvitt täcke; det bör vara sherting, och en blomma i handen. Skaffa pengar någonstans ifrån, Holpainen.
— Jo, jo.
Holpainen var så nöjd, då han hörde Mari tala, att han skulle kunnat lofva att taga månen ner från himmelen, om det skulle galt.
— Och hon får inte läggas i gemensam graf, utan skildt för sig, alldeles skildt.
— Nej, nej, var lugn för det.
— Och af myrtenqvistar skall det lagas en krans på hennes hufvud och en blomma i handen, en sådan der, som kostar en mark, och shertingsskjorta. Ja, hör du, shertingsskjorta och blomma i hand och krans…
Tiina Katri och Holpainen sågo på hvarandra. Det plötsliga ordflödet gjorde mannen åter orolig.