Mera kunde Hellu inte säga. Holpainens hår reste sig på ända och han gick förbi dem in.
— Herre Gud! suckade Tiina Katri sakta, stannade och tryckte handen mot sitt hjerta.
— Kära barn, gå in till gårdsfolket och stanna der. Säg att jag skickade er.
Hon sköt dem mildt ner från trapporna och vände sedan sjelf tillbaka. Ljudet hade förbytt sig till skrik. Det var ett djupt och sträft rytande, inte en menniskas klagan och inte ett djurs tjut, utan båda förenade och ännu något annat dertill, hemskt och förfärligt. Det var som en gråt från en aflägsen, okänd verld, der andarne vrida sig i qvalens eld.
Der låg hon ännu raklång på sin bädd, inte mer samma saktliga, tåliga qvinna, som förr, utan en rasande, rytande dåre. Holpainen höll henne fast med båda händerna.
— En prest! En prest! ropade han, så snart Tiina Katri visade sig i dörren.
— Och doktorn! ljöd det ännu efter henne i farstun.
Tiina Katri sprang. Först till presten och sedan till doktorn. Och båda följde genast hennes brådskande kallelse.
Pastorn kom först. Men han kunde inte ge någon hjelp. Den sjuka skrek ännu förfärligare, när hon såg honom, och hörde alls inte på hvad han sade. Dessutom kastade hon sig ännu så, att Holpainen hade all möda att hålla henne.
— Jag kan inte göra någonting här, sade pastorn rådlös, men vi skola vänta på doktorn. Der kommer han också redan.