— Som de togo ett bröd från mig, nästan ett helt bröd, som jag just hade tagit ut från ugnen och stält i farstun att svalna. Jag hade bara skurit ett litet stycke från ena kanten.
Hon höll upp helt andfådd.
— Gud välsigne! sade modren och slog ihop sina händer.
— Du borde ändå hålla bättre efter dina barn, fortsatte Tiina Katri. Inte skulle jag räknat på en mindre bit, men som de foro af med hela limpan.
— Vi skola söka reda på gossarne; de ha väl inte hunnit äta upp den ännu.
De gingo ut tillsammans, modren förut och Tiina Katri efter. Modren fick genast syn på Petu, som sprang och gömde sig bak en knut, då han hörde att dörren gick.
— Kommer du fram derifrån! skrek hon då. Och det genast på fläcken!
Gossen måste komma fram. I hans ansigte vexlade fruktan och hopp om räddning. Händerna höll han bak ryggen.
— Hvar är brödet? Visa hit dina tassar!
Petu räckte fram händerna. De voro tomma.