— Nog skall jag lära dig! hotade modren och gick och tittade bak knuten. Men inte heller der fann hon brödet.
— Men Ville då? Hvart har han tagit vägen?
Petu pekade med fingret mot vedlidret, och qvinnorna gingo båda dit. De sågo omkring sig der inne, men upptäckte ingenting.
— Ville! ropade modren.
Intet svar hördes. Men nu, då ögonen hunnit vänja sig vid skymningen, fingo de sigte på gossen i en vrå. Grälande klef modren öfver vedklabbarne fram till honom.
— Jaså, du svarar inte, din kanalje, fast man ropar!
Ville hade munnen full. Han såg lugnt på dem och åt. I handen hade han ännu ett stycke inkrom af färskt bröd.
— Der ha vi det nu! sade Tiina Katri.
Modren tog från gossen hans byte och slog honom med fingret.
— Hvarifrån har du fått det? Var det Petu, som gaf? Gråt inte, utan säg nu snällt, när mamma frågar. Säg, mitt barn. Var det Petu, som gaf?