— Petu gaf, hy-yy!
— Hvart lade Petu resten?
— Dit, hy-yy!
Han visade med fingret på en kullstjelpt så och började gråta ännu värre, när han tänkte på brödet, som modren behöll i sin hand.
Under sån anträffades brödet. Men endast skalet var qvar; hela inkromet var bortgräfdt. Tiina Katri kastade en föraktfull blick på det.
— Låt vara, sade hon; inte blir jag ju fattigare af det der!
Men hon såg ändå ond ut, när hon vände sig om för att gå.
— Nog skall jag godtgöra för det här, så snart som jag bara får börja baka, sade Mari efter henne.
— När må den dagen skall komma? mumlade Tiina Katri, i det hon steg öfver vedlidrets tröskel ut på gården.
Mari hörde inte riktigt, hvad hon sade, men gissade ändå ungefär, hvad det var. Det syntes nog af Tiina Katris gång och hela sätt, att denna ej var vid godt lynne. Det kändes bittert för modren. Af Tiina Katri hade hon många gånger fått hjelp i sin nöd. Nu skulle det helt visst vara slut dermed. Hur skulle hon nu mer ens våga gå och begära någonting.