— Då vore det också orätt att bota de sjuka, om vi en gång utgå derifrån, att sjukdomarna komma genom Guds särskilda beslut. Och för att vara ännu mer konseqventa, så är kanske också redan helsovården synd, emedan vi genom den förhindra och försvåra det för Gud att sända sjukdomarna.
— Det må nu vara dermed huru som helst, men åtminstone ha vi inte rätt att förkorta nådens tid för någon.
— Om ni skulle predika det der då, när krigen förklaras, så vore jag af samma åsigt som ni. Men det gör ni inte. Enligt gammal, god sed får man då döda och stympa massvis friska, starka män, utan att någon har samvetsqval deraf. Ja, man djerfs dertill ännu bedja Gud om välsignelse för "vapnen", och kanske man samtidigt på köpet uppmanar menniskorna att älska sin nästa såsom sig sjelfva. Man betänker inte, att också den är ens nästa, som man går att döda.
— Krigen äro Guds hemsökelser. Dem kunna vi inte undvika. Gud regerar verlden på det sättet, att han låter det onda bestraffa sig sjelft.
— Nej, kära pastor, ni har en alldeles oriktig uppfattning af Gud. Var säker på, att menniskorna inte skulle bryta mot Gud, om de läto krigen försvinna ur verlden. Men för att gå tillbaka till den der olyckliga qvinnan, så försäkrar jag er, att nådens tid inte är till något gagn för henne; ty när förståndets gnista har slocknat, har också själen förlorat sin förmåga att skilja mellan godt och ondt, och sålunda blir det också omöjligt att göra bättring.
— Men hennes lidanden kunna vara andra till undervisning och varning.
— Den, som inte på annat sätt kan vinna sin själs salighet, än genom en annan menniskas lidanden, må hellre gå till helvetet. Förlåt, herr pastor, men sådan är min religion. Och det går inte i mitt hufvud, att Gud skulle ha gjort den der stackars qvinnan sinnesrubbad, för att möjligen frälsa hennes kraftfulle mans själ. Då vore Han ju… Nej, nej, herr pastor. Reformera er religion; den der läran duger inte mer för nutidens menniskor. — Och adjö nu, jag måste vika in i den här gården.
Han gick in genom porten och pastorn fortsatte ensam sin väg, tankfull och allvarsam.
Sextiden på aftonen kom Tiina Katri från fattigvårdsdirektionens ordförande med tillståndslapp i handen. Holpainen stod då på gården och talade med Heiskanen. Han hade lossat Mari från banden, emedan hon så innerligt bedt derom och lofvat vara stilla. Hon hade också sedan varit så saktlig och ordentlig, att Holpainen vågat lemna henne ensam, under tiden han som hastigast stack sig ut. De öfverlade nu der alla tre en stund, om det vore bäst att bege sig af med henne ännu samma qväll, eller lemna det till följande dag.
— Men hvad blir det bättre deraf, sade Heiskanen, då hon i alla fall måste föras. Du får en svår natt, om hon igen blir oregerlig.