— Och barnen äro rädda, tillade Tiina Katri.
— Nog kan det vara så, sade Holpainen. Vi skola gå och se, hurudan hon nu är.
När de kommo in, syntes Mari inte till. De sågo häpna omkring sig, till dess Tiina Katri märkte, att sängklädshögen närmast väggen var litet pösigare. Holpainen började kasta kläderna undan och då funno de henne der allra underst, hopkrupen på golfvet. Hon darrade och stirrade på dem.
— Ni få inte komma, bort, bort, ni få inte komma, ni få inte komma … klagade hon med jemrande röst.
— Var inte rädd, inte göra vi illa åt dig, sade Holpainen, i det han försökte få henne fram.
— Bort, bort, bort…
— Mari kommer litet ut och går med oss, sade Heiskanen. Vi skola gå och se på staden.
— Ja. Vi skola släta håret först och knäppa klädningen, talade Tiina
Katri inställsamt; jag kommer också med.
— Låt bli mig, låt bli mig, jag kommer inte, nej, nej, bort — bort!
Det sista ordet skrek hon fram med hela sin styrka.