— Tyst, tyst, eller binda vi igen händerna, sade Holpainen.
— Ni får inte binda, nog skall jag vara tyst. Tyst … tyst…
Hon lät nu Tiina Katri ordna hennes hår och kläder. Sedan tog Holpainen henne under ena armen och Heiskanen under den andra. På detta sätt gingo de nu att föra henne till Harjula fattiggård, hvilken var belägen ungefär en verst utanför staden. De gingo förut och Tiina Katri följde efter dem. Mari talade hela tiden till dem med sakta röst.
— Voj, voj, voj, hvad för illa har jag gjort åt er, när ni plåga mig så der; voj, voj, voj, förbarma er öfver mig olyckliga, voj, voj.
De drogo henne med sig och svarade ingenting. Och om hon började höja rösten, varnade Holpainen henne:
— Nå, nå! Kom ihåg, att vi ha banden med oss.
Då sänkte Mari genast rösten nästan till en hviskning.
De mötte flere personer, dels till fots, dels åkande. Alla sågo förvånade och frågande på dem. Några stannade nyfiket.
— Hvad felas henne? förs hon till dårhuset, eller hvart?
— Hvad gagnar det er att veta det? svarade Tiina Katri.