Men hon var redan inne och dörren slogs i lås.
Hon bultade förfärligt i väggen och skrek, skrek åter igen med den der hemska rösten, som inte liknade en menniskas klagorop och inte heller ett djurs tjut, utan båda gemensamt.
— Ähä! sade gummorna åt barnen, hör ni nu, tomten kommer redan!
Barnen böjde sina hufvuden åt sidan och slöto ögonen. Och nu behöfde de vaggande inte mer sjunga; barnen voro så tysta, att de knappast andades.
Äfven de qvinnor, hvilka spunno och kardade, upphörde att prata. Alla lyssnade till denna enda röst, som fylde båda rummen och hördes långt ut på gården och i hvilken liksom naturens hela ångest trängde sig fram.
Tiina Katri var den första, som skyndade ut på gården. Den elaka luften i rummen trängde genom det hopvikta förklädet i hennes mun och näsborrar; den retade och stack i halsen, och hon var nära att qväfvas. Allt, hvad hon den dagen hade ätit, kom upp, och till slut grön galla. Ur hennes ögon rann vatten ner på kinderna. Hon låg med bröstet mot trappans ledstång och stånkade.
En af sköterskorna stod bredvid och skrattade.
— Verkade den der lukten så qväljande, ha, ha, ha! Det är bara af ovana. Inte känner man alls af den, när man blir van. Om ni skulle varit här under den förra dårens tid, som alls inte tog vård om sig, utan var förfärligt osnygg, då först skulle ni fått känna en stank! Det qväljde till och med mig ibland, isynnerhet när jag gjorde rent i skrubben, fast jag af naturen för resten just inte är bland de ömtåligaste.
— Gud förbarme sig, man kan ju riktigt dö häraf, mumlade Tiina Katri, när hon började känna det litet lättare.
— Kom bort, se så, hvad skall du der onödigtvis, sade Heiskanen, som jemte Holpainen gick mot porten. Tiina Katri hann upp dem.