Barnen greto och bråkade.
— Vill ni vara stilla, ungar! ropade en af qvinnorna med gäll röst.
De äldre tego och stälde sig att se på de främmande, men de yngre fortforo att gnälla. I främre rummet sutto några qvinnor och spunno ull, andra åter kardade. Dörren var öppen till nästa rum; der höllos fem vaggor på en gång i rörelse. Barnen skreko och de vaggande sjöngo, om ett sådant entonigt gnolande kunde kallas sång. Allt emellan slogo de med handen på vaggan:
— Tomten kommer, tomten kommer! Vill du vara tyst!
Barnens nedvätta trasor och lindor hängde längs snören i båda rummen.
Från dem utspred sig en stark lukt, hvilken än mera förpestade luften.
Mari blef orolig genast som hon steg öfver tröskeln.
— Bort, bort, bort, jag vill inte, jag vill inte, bort, bort, bort … klagade hon.
Vårdaren öppnade dörren till skrubben. Ett svart mörker gapade emot dem.
— Sätt henne dit, sade vårdaren.
— Jag vill inte, nej, jag vill inte, nej, nej … ropade Mari.