Antti hade bort vara på sin vakt. Agnes förkunnade ju honom midt upp i ansiktet att han skulle komma att glömma alla sina fasta principer och bli en annan människa till och med här i småstadens trygghet…
Åter hade en halftimme förflutit, och ännu hördes de ej af.
Hvad var det jag tänkte nyss? Önskade jag Antti hem för att visa honom min tillit och kärlek?
Onödigt! Han hade försummat mig, varit likgiltig — så mycken stolthet och själfuppskattning torde väl dock vara den sårade makan medgifven, att hon ej visar sig tacksam för slikt.
Svartsjuka var visserligen någonting enfaldigt, men till slafvisk undergifvenhet behöfde man å andra sidan ej förnedra sig….
Sålunda hvirflade tankarna om i min hjärna, och en bitter stämning hotade att åter få makt med mig. Jag beslöt att rycka mig lös ifrån den och springa ner till fru Hartman för att tala med henne om andra saker.
Hon satt i sitt rum och sydde.
— Lisi, — så roligt att du kom. Jag satt just och tänkte på dig.
— Af hvilken anledning?
— Har du redan hört om den sista förlofningen?