Jag önskade att Antti snart måtte komma hem. Det plågade mig att jag gjort mig skyldig till en orättvisa gentemot honom. Jag hade ett behof att visa honom, huru jag litade på honom och älskade honom.
Men Antti hördes ej af. Jag hade redan varit hemma mer än en timme. Han hade lofvat komma strax efter mig och dröjde dock så länge…
Jag såg på mitt ur och räknade ut att fyra timmar förflutit sen vi begifvit oss af på seglatsen. Nog hade de redan kunnat komma…
Men de hade helt säkert roligt där de voro, och hvarför skulle jag icke unna dem det? Gärna för mig skulle de få dröja där om också till i morgon bittida, jag skulle ingalunda afundas dem deras glädje. Tiden skulle nog gå med barnen och allehanda göromål.
Agnes hade rätt. Det var dumt att vara svartsjuk, det var fult. Ingen människa borde förnedra sig ända därhän att lämna dylika känslor spelrum.
Men i öfrigt var hennes uppfattning af äktenskapet alldeles förvänd. Tillåta sin man att vara otrogen…? Och själf begagna sig af denna frihet?
Nå ja, man fick inte fästa så stort afseende vid hennes ord. Helt säkert skulle hon ändra åsikt om hon blott blefve gift. Men i alla fall borde hon ej komma fram med sådana saker, åtminstone icke inför gifta män, det kunde medföra dåliga följder. För Antti fruktade jag ingalunda…
I alla fall var det märkvärdigt, att Antti ej stöttes af hennes gemena koketteri. Då hon till och med täktes stiga med foten på hans knä! Om hon tillät sig att i min närvaro gå så långt, hvad skulle hon då ej —
När jag ordentligt tog saken i öfvervägande, var det dock ej så underligt att jag blef utom mig. För den skull behöfde jag ingalunda hysa samvetsbetänkligheter. Antti skulle aldrig tillåtit mig att stiga på någons knä. Och han skulle icke häller tålt att jag blifvit förtjust i en främmande herre och fullständigt glömt min man, medan jag koketterade för den andra.
Och hvilket intryck det gjorde på Antti! Han blef ej ledsen och tog icke illa vid sig — han förvirrades blott. En van och erfaren världsman skulle i en dylik situation förblifvit kall, sett afsikten och skrattat åt altsamman efteråt. Antti var altför enkel, altför ärlig, han föll hufvudstupa i snaran. Hvad Agnes måtte göra narr af honom i sin själ! Något annat förtjänade han för öfrigt icke häller.