Vanmäktig af sinnesrörelse föll jag värkligen i djup sömn och sof lugnt en eller en half timme. Då jag vaknade, kände jag mig lugnare. Barnen voro ännu ute, i rummen var det så tyst och ljust, solen sken snedt in mellan gardinerna.
Det som nyss inträffat framstälde sig strax för mitt sinne. Till en början ville jag ej tro att det var sant. Det föreföll mig såsom en ond dröm. Var det jag, som var nära att kasta mig i sjön? Var det jag, som lämnade dem och plötsligt begaf mig bort?
Och den rasande vreden, — sorgen? Hade jag värkligen någon orsak därtill?
Nu, då jag var uthvilad och tänkte öfver saken, såg jag den i ett alldeles annat ljus. Antti otrogen? Lättsinnigt förälskad i en främmande kvinna, som han blott sett några gånger? Antti, — han som var så stadig och så hederlig?
Omöjligt, absolut omöjligt! Jag var helt enkelt oförnuftig och hade varit värd att —
Jag skämdes för mig själf och beslöt att slå hela historien ur hågen och att på allvar taga i tu med någonting. Jag sprang upp, gick ut i fria luften och stälde mig i porten för att se om barnen icke syntes till.
På gården var alt som förr. Allting stod på sitt ställe. Där låg Hartmans byggning med sina fönster och sin farstukvist, där stugbyggnaden och brunnen icke långt ifrån. Där trägårdsstaketet, där porten. Alt kände jag så väl igen, till och med sanden på marken föreföll mig bekant.
Antti skulle glömma sin hustru och sina barn? Lämna sitt hem och följa en främmande kvinna? Kunde man tänka sig någonting mera absurdt?
Till och med den solbelysta, välbekanta gården med alla sina vänliga byggnader, försäkrade mig att något sådant aldrig skulle kunna hända.
Jag var åter mig själf, jag var som förut. Det var mig motbjudande att tänka på min vilda vrede nyss, på min vansinniga sorg och mina själfmordsplaner. Då tanken i förbigående snuddade vid dem, var jag böjd att tro på tillvaron af någon ond ande, som osynlig lurar i vår närhet och inväntar ett gynsamt ögonblick för att öfverrumpla själen och taga den i sitt våld.