— Det rör mig ofantligt litet om du dröjer eller ej.
Jag tänkte så i mitt sinne, fastän jag viste, att det ingalunda var mig likgiltigt.
Antti stod ännu vid sidan af båten. Jag märkte med hemlig tillfredsställelse att han i alla fall var orolig. Men Agnes ropade att han skulle skynda sig tillbaka, och när ångbåten satte sig i rörelse, gjorde de sig också i ordning att fortsätta färden. Den glada stämningen återvände…
VI.
Jag brydde mig inte om dem. Jag öfvertygade mig själf att jag icke brydde mig om dem och att jag blott ville hem till barnen.
Ändtligen var jag hemma. Jag fick Lyyli i famnen och de båda andra omkring mig. Huru glada de voro och huru mycket de hade att tala om för sin mamma! Redogörelserna ville aldrig taga slut, det var alldeles som om jag varit borta i veckotal.
De voro glada och obekymrade. Om lifvets sorger viste de ännu ingenting.
Det sved i mitt hjärta. Jag kväfde mina snyftningar och smekte barnen under tystnad. På samma gång klagade mina tankar:
— Er far har öfvergifvit oss — er och mig. Han älskar en främmande kvinna mera än oss. Vi hafva blifvit värnlösa…
Mina krafter voro uttömda. Jag bad Mari föra barnen ut att spatsera, så att jag skulle få hvila mig i fred.