Antti tyktes ännu ej riktigt veta hvad han skulle taga sig till. Han såg ömsom på mig, ömsom åt stranden. Men jag märkte tydligt att hans innersta önskan var att få stanna kvar med Agnes; han var blott generad för att enkelt och öppet fullfölja sin önskan och låtsade därför motsätta sig förslaget. Åh, jag förstod honom blott altför väl.
— Men tänk om du blir ordentligt sjuk?
— Nej, nog går det om … bara jag slipper hem.
— Nog går det om, upprepade Agnes.
Antti opponerade sig ej vidare, utan styrde till stranden och följde mig upp till båten.
— Kan jag vara alldeles lugn? frågade han, så fort han skaffat mig en bekväm plats.
— Ja.
Jag undvek att se på honom och besvarade hvarken hans handtryckning eller hans farväl.
— Inte dröja vi länge, försäkrade han mig till sist.
Jag smålog ironiskt.