Han fick ringa. Mari skyndade från köket att öppna.
Jag rätade på mig och lyfte upp hufvudet. Det gjorde mig, tror jag, litet längre än förut.
Det gick i dörren, käppen stötte mot golfvet. Jag vände icke på hufvudet och tog icke mina ögon från fönstret.
— Har du haft ledsamt här hemma, Lisi?
Han försökte lägga armen om mitt lif. Men jag stötte honom bort, tog några steg bakåt, mätte honom från hufvud till fot och såg honom sedan rakt in i ögonen med en hotande, kall, tillbakavisande blick.
— Kom inte nära mig!
— Så? Hvad står på?
— Hvad? Det frågar du! Tror du jag är så dum, att jag ingenting märker? Huru har du burit dig åt gentemot mig under dessa dagar? Först blir du förtjust i en främmande kvinna, ger dig till hennes leksak, och djärfs i min närhet —
— Du är från dina sinnen!
— Det är du som är från dina sinnen — du själf. Du som på detta sätt kan glömma dig. — Åh, hvad jag föraktar dig!