— Gör ett slut på det här, Lisi!
— Ja, det skall jag göra — det har jag redan gjort. Emellan oss är det slut … ty jag kan aldrig i mitt lif förlåta dig detta … aldrig glömma det. Och ingenting i världen skäms jag för och ångrar så som det, att jag någonsin litat på dig. Att jag ej förstod huru litet värda alla dina berömda grundsatser voro. Och din stadga, dina vackra talesätt —? Ord, ingenting annat —
— Jag känner värkligen inte igen dig. Skulle du vilja gå ut ur mitt rum och lämna mig i fred?
— Du skall nog få vara i fred för mig. I fred — för alltid!
Jag gick och slöt dörren. Jag flydde ända in i mitt eget rum. Där sjönk jag ned i soffan.
Jag darrade i hela kroppen, mitt hjärta bultade, och bloden sjöd i mina ådror. Jag höll på att kväfvas.
Med hopknäpta händer satt jag där orörlig, flämtande, skälfvande — jag vet ej huru länge.
Det föreföll mig som om allting stannat — som om hela lifvet på en gång stelnat i sina former.
Då stormen i mitt inre något lagt sig och tankarna klarnat, så att jag småningom började uppfatta hvad som tilldragit sig, kände jag först en egendomlig tillfredsställelse med mig själf. Jag hade uppträdt stolt, stark och sträng, hade krossat honom med mina blickar, mina ord och hela mitt väsen.
Jag såg för mig alla de växlande skiftningarna i hans anlete. Först uttrykte de blott förvåning, sedan undran, tvifvel, vrede.