— Jag känner inte igen dig, sade han.
Det tror jag nog. Han ansåg mig oförmögen till själfförsvar och trodde sig obekymradt få trampa mina rättigheter under fötterna. Nu hade han fått inse sitt misstag. Jag var ingalunda en sådan stackare som han trott.
Följderna insåg jag nog: vårt förhållande var ohjälpligen brutet. Naturligtvis skulle vi söka skilsmässa. Sedan skulle jag bli ensam med barnen…
Ensam hela mitt lif igenom!
Min tanke svindlade. Det var som om en öde, dyster öken legat framför oss, — mig och barnen.
Andra tankar sökte sakta smyga sig fram.
Var det mitt fel? Hade jag öfverhufvudtaget kunnat förhindra det? Brytningen hade orsakats af Antti. Det skulle han äfven själf nödgas erkänna förr eller senare, då Agnes gjort honom olycklig…
Då skulle han få lida samma kval som jag nu. Och då skulle han förstå huru svårt han brutit emot mig, förstå det och ångra.
Men när detta inträffade, skulle han vara ensam i världen likasom jag. Och emellan oss skulle ligga ett svalg så djupt, att det vore oöfverstigligt.
Sorgliga minnen, blödande sår…