Barnen sofvo lugnt. Jag hörde en stund på deras jämna andedrag.
Hvad tänkte Antti på där i sin kammare? Hade han lagt sig? Skulle han värkligen kunna somna strax efter detta? Längtade han ej efter försoning? Hvarför kom han ej för att förklara sig? Hvarför sökte han ej med ett enda ord försvara sig och bevisa grundlösheten af mina beskyllningar? Jag skulle så gärna trott honom.
Var han uppe ännu, gick han fram och tillbaka, såsom han brukade, då han reflekterade öfver någonting?
Eller låg han redan? Hvad tänkte han om mig? Var han ledsen, hatade han mig?
Eller förstod han att det blott var kärlek altsammans? Af kärlek hatade jag dig, Antti, af kärlek yttrade jag dessa vansinniga, rasande ord. Förstår du det ej? Hvarför kommer du då inte?
Med längtande saknad, med hoppfull ömhet betraktade jag den stängda dörren. Jag höjde mina hopknäpta händer mot den: Antti, kom — och brast i gråt.
Dörren förblef stängd. Dess gula trä rördes ej af min gråt och dess mässingslås brydde sig ej om min klagan.
Jag öppnade den sakta. Salen gapade tom emot mig. Jag smög mig på tå öfver golfvet till Anttis kammardörr. Jag böjde mitt öra nära intill den.
Ingenting hördes.
Jag höll tillbaka min andedräkt och lyssnade åter.