— Lisi —
Hon riktade på mig en matt blick.
— Det var bra att du kom.
— Är du sjuk Agnes?
— Nej.
— Trött?
— Inte just det häller. Men mätt.
— På hvad? På oss här?
— På hela lifvet.
Jag blef stum af lutter förvåning. Jag hade åter för mig en alldeles främmande varelse. I denna bleka, slocknande kvinna fans ej ett spår af den Agnes, som jag i barndomen känt och ingenting af henne, som i går så störande ingripit i mitt lif.