Men förtjusande var hon äfven nu, där hon låg i sin skära morgonrock med halfslutna ögon. Jag såg på henne tyst och undrande.
— Skulle du vilja hjälpa mig? frågade hon efter en stund.
— Gärna, om jag kan.
— Jag tänkte resa härifrån med ångbåten, som går i kväll. — Men därförinnan borde jag packa in mina saker.
Jag spratt till.
— Reser du bort?
— Min röst uttrykte så mycken glad förvåning, att jag kände mig helt generad. Lyckligtvis märkte Agnes ingenting, ty hon svarade lugnt:
— Om jag på något sätt kan bli färdig.
— Jag skall nog packa in dina saker.
— Tack!