Jag skrattade.
— Är det det, som är så förfärligt?
— Förfärligt — det vill jag inte påstå. Men jag har ingenting gemensamt med dem, ser du. De höra till en annan värld. Min nyfikenhet kunna de väcka till en början, men ingenting vidare.
Det var märkvärdigt, huru lugnt jag kunde åhöra alt detta. Jag undrade själf öfver, att det icke väkte den ringaste harm inom mig. Men jag var i djupet af mitt hjärta så glad öfver att hon reste och icke stannade här för att förstöra min äktenskapliga lycka ännu mera, än hon gjort. Måhända kunde det snart blifva bra igen. I detta hopp förlät jag henne alt, ja, jag kände till och med en viss tacksamhet gentemot henne.
Och hennes förolämpningar sårade mig icke mera stort. Hon hade blifvit främmande för oss, hon kände och förstod oss icke mer, hon lefde i andra förhållanden och bland människor, hvilka genom hela sitt skaplynne skilde sig från oss, hvilka från början till slut betraktade lifvet från en annan synpunkt än vi. Hon hade valt sin del. Jag var nästan säker på att den slutligen icke skulle bringa henne lycka. Men kunde jag döma henne för den skull? Borde jag ej hällre ha medlidande med henne?
Hon var trött och hade blifvit mätt på lifvet midt under sin ungdoms bästa blomningstid. Den uppsluppenhet och skenbara glädtighet, som jag hållit för lifslust, var icke annat än stundens yra, — en hopplös människas förtviflade ansträngningar att drifva bort tomheten och saknaden, som efter dylika utbrott af exalterad fröjd återkommo dubbelt förfärliga.
Mitt medlidande med min barndomsväninna växte endast, och åter måste jag kasta en blick på henne, medan jag lade in den sista klädningen. Hon var alldeles orörlig, man skulle kunnat tro att hon småningom slocknade bort där hon låg. Lockarna i pannan, ögonbrynens bågar och de långa ögonhåren tyktes ännu mörkare än förr och hyns hvithet ännu mera bländande. Men kindernas rodnad hade flytt och ögonens glans likaså. Vacker var hon i alla fall, så tilldragande i all sin apati att hon nu, jämförd med de bilder jag bevarade i mitt minne, måhända föreföll mig mera sympatisk än någonsin förut. Hennes blick uttrykte så mycket lidande, då hon teg och likasom åter försjönk i sig själf, att jag ovilkorligen fick lust att gå fram till henne, omfamna henne, tala till henne ömma, tröstande ord, bedja henne öppna sitt hjärta för mig och söka komma till klarhet med sig själf. Ty innerst i hennes själ bodde säkert ett tärande kval, som det fåfängliga lifvet alstrat och hvilket hon trodde sig i stora världens brus kunna kväfva, men som i stället altjämt växte.
Jag var dock för blyg att följa min impuls. Jag var rädd att hon skulle skratta åt mig och anse mig dum. Alt som hade en skiftning af moralisk tendens, uppväkte hennes hån och förakt. Och nästan på samma sätt betraktade hon alla varma, hjärtliga känslor öfverhufvud. De tyktes henne blott ådagalägga naivitet och brist på utveckling. Jag höll därför min sinnesrörelse tillbaka, kufvade min vekhet och sade lugnt:
— Nu är din kappsäck fyld, Agnes. Där är inte plats för någonting mer.
— Du snälla Lisi, som haft så mycket bråk! Det är bra, resten lägga vi i plädremmen. Åh åh, om jag blott orkade upp härifrån. Vet du, vi måste få oss något till bästa. Du blir här och äter middag med mig — nej du får inte alls opponera dig. — Vi skicka bud till ditt hem. Och när vi ätit, kommer du och följer mig till ångbåten.