Jag blef hård till sinnes, då jag gjorde denna fråga, och Agnes märkte det, ty hon vände sig, såg först förvånad på mig och brast sedan ut i skratt.
— Nej, men Lisi, du är ju rent af svartsjuk. Det misstänkte jag nog redan i går. O, hvilka tankar som måtte ha rört sig i ditt lilla hufvud under dessa dagar! Det vore roligt att känna till dem. Kära Lisi, berätta mig —
— Jag ber dig Agnes, skämta inte på det där sättet. Du misstar dig.
— Aha, ha vi nu åter dendär skenheliga nordiska kvinnan inför oss! Antagligen erkänner du inte sanningen ens för dig själf? Nå ja, det är ju likgiltigt. Jag vill nu inte vara stygg, efter du nyss gjorde mig en så stor tjänst. Vi besluta således att du inte är det ringaste svartsjuk och att någonting sådant inte ens skulle kunna komma ifråga, då du fullkomligt litar på Antti, och då det är absolut omöjligt att en sådan karl som han någonsin i världen skulle glömma sin plikt. — Hvad nu?
— Farväl. Jag går.
— Nej, Lisi, du går inte. Du ser ju att jag tiger. Jag säger ingenting mer. Sitt ner och var inte ledsen. Det som jag nyss syftade på, rörde inte Antti det minsta. Du kan vara alldeles lugn. Du måste stanna, Lisi. Huru skulle vi nu skiljas som ovänner? Tänk på att vi troligen aldrig mera råkas. Du stannar ju, inte sant? I sådant fall skall jag lofva dig någonting.
— Hvad skulle det vara?
Min vrede var åter försvunnen. Hon var så älskvärd, hon kunde ställa sig in på ett så förtjusande sätt.
— Jag skall tala om den där saken för dig.
— Jag är värkligen nyfiken.