— Se så, sade hon, du gör genast stora ögon.
— Nu vet jag inte mer hvad vi skulle ha gemensamt.
— Var inte så högtidlig, kära Lisi. Jag skall säga dig hvad vi äga gemensamt. Ser du — vi vandra på nattgammal is, och båda skola vi inom kort sjunka ner i djupet. Skilnaden är blott den att jag vet det, du inte.
— Agnes, huru kan du tala på det sättet?
— Ja, låt oss hällre lämna dessa saker. Du skulle ändå inte tåla att höra sanningen, stakkars barn.
— Är du så viss om sanningen? Tänker du inte på att äfven din kunskap kan vara bristfällig?
— Låt oss sluta, vi komma annars aldrig till saken. Vi ha blott en timme kvar tils båten går.
— Fortsätt då.
— Nå väl! Du frågade om jag reser ensam till Italien. Jag svarade: nej.
Vill du veta med hvem jag reser?
— Ja.