— Det var just hvad jag ämnade tala om för dig. Ser du, jag har i
Petersburg en god vän, en riktigt god vän, som älskar mig gränslöst.
— En man?
— Naturligtvis en man. Men hvarför ser du så där olycklig ut, kära
Lisi?
Hon skrattade åt min allvarliga min.
— Bry dig inte om mig, fortsätt blott.
— Denna vän är ofantligt rik och högtstäld. Han har för min räkning hyrt en villa nära Milano, på ett utomordentligt vackert ställe.
— Och det är med honom du reser? förmådde jag ännu fråga.
Agnes nickade bifallande, bredde ut sin serviett i famnen och såg på mig med ett bekymmerslöst småleende.
Jag greps af dystra aningar. Det kändes som om jag haft en tung börda på mina skuldror, under hvilken jag var nära att digna. Hon var ju dock min barndomsvän! I detta ögonblick såg jag henne så lefvande för mig, där hon satt i klassen på sin plats på andra bänken, närmast midtelgången. Jag såg de oskyldiga, mörkbruna ögonen, hvilka alltid med förtroendefull uppmärksamhet voro fästade vid läraren. Var det väl samma Agnes jag nu hade framför mig?
— Naturligtvis gifter ni er?