— Jag tänker på hvar och i hvilket tillstånd jag skall se dig nästa gång.
— Svårt att veta. Kanske som barmhertighetssyster.
— Tror du?
— Eller kanske ser du mig aldrig mer. Du hör blott talas om ett och annat, som kommer ditt lilla fromma hufvud att svindla.
— Har du någon enda värklig vän, Agnes?
— Hvad skulle jag göra med en sådan? Ingen har jag, och ingen saknar jag. Låtom oss gå nu. Du kommer naturligtvis och följer mig?
— Som du vill.
Hon hade gjort mig så förvirrad, att jag ej på länge kunde reda mina tankar. De sanningar, hvilka hittils stått så fasta, att det icke ens kunnat falla mig in att tvifla på dem, eliminerade hon helt ogeneradt, eller också vände hon alldeles upp och ner på dem. Och fastän jag väl viste att hon hade orätt, var jag icke strax så slagfärdig att jag kunnat kullkasta hennes argument. Det harmade och plågade mig. Jag beslöt ännu hålla en sträng botpredikan för henne.
Jag fick i lugn och ro fundera, ty Agnes hade gått in i sitt rum för att göra sig färdig till afresan. Men då hon uppenbarade sig på tröskeln i resdräkt och med ett hvitt flor för ansiktet, gjorde hennes underbara skönhet åter ett så starkt intryck på mig att både harmen och alla mina stridiga tankar i samma ögonblick voro som bortblåsta.
När hon var borta, skulle jag kanske kallblodigt kunna skärskåda och bedöma hennes lif, men i hennes närvaro var det mig omöjligt. Hon behöfde ej annat än rikta denna mjuka, talande, magnetiska blick på en, och hjärtat värmdes ofrivilligt, alla klandrande inkast dogo bort på läpparna, en egendomlig darrning gick genom kroppen, och sinnet fyldes af välbehag.