Sida vid sida och gladt samspråkande gingo vi ner till stranden — vi talade om vädret, tror jag, eller någonting dylikt. Det märktes icke något spår af hennes utmattning nyss. Gången var lätt och elastisk, rörelserna spänstiga och på samma gång smältande mjuka. Jag kunde ej taga mina ögon ifrån henne.
— Om du vore fri, Lisi, och inte hade man och barn, så skulle jag föra dig med mig och visa dig världen.
— Men jag skulle inte komma.
— Är du tokig — hvarför inte?
— Jag skulle inte reda mig där. Jag skulle få en förfärlig hemlängtan.
Hon satt redan på ångbåtsdäcket, och jag stod framför henne.
— Hemlängtan? härmade hon med ett lätt småleende. Hvad kallar ni då den längtan och ledsnad, som plågar er här hemma — ty den sjukdomen lider ni af allesamman, om jag inte altför mycket misstar mig.
— Den sjukdomen få vi nog bukt på, svarade jag och skyndade att taga farväl, ty jag fruktade att hon skulle fortsätta med sitt hån, så att de kringstående hörde det.
Huru kunde där bakom all denna smältande vekhet rymmas så mycket gift!
På stranden var det fullt af folk, och Agnes utgjorde ett föremål för allmän uppmärksamhet. Allas blickar uttryckte den mest oförstälda beundran, men hennes ögon gledo likgiltigt öfver mängden. Alla beundrade henne, och hon föraktade alla.