Ångbåten lade ut från stranden. Hon stod där uppe, vacker, stolt och själfmedveten som en furstinna, nickade småleende till mig och viftade sedan ett par gånger med sitt parasoll. Jag tog icke mina ögon ifrån henne, innan båten var så långt borta att jag ej mer kunde urskilja henne. Ty jag viste att jag aldrig mera i lifvet skulle återse henne.
Jag stod på stranden, så länge en skymt af båten ännu syntes. Mängden omkring mig skingrades, och jag blef där alldeles ensam.
— Hon kommer inte mera ihåg hvarken mig, Antti eller hela vår lilla värld här, tänkte jag för mig själf och kände i detsamma att jag aldrig skulle glömma henne.
Och likväl voro mina känslor gentemot henne mycket blandade. Jag var glad och tacksam för att hon reste, men saknade henne dock och hade ledsamt efter henne. Ibland afskydde jag henne, och i nästa ögonblick var jag åter full af ömhet och förtjusning. Hennes intelligens, det estetiskt fina i hela hennes företeelse, hennes strålande skönhet, hennes stilfulla växt, hennes eleganta toaletter, hennes plastiska rörelser — alt detta bedårade och förvirrade mig, fastän där i djupet af mitt hjärta dock fans en obetvinglig antipati, som gjorde att jag än anklagade, än dömde och ibland nästan vämjdes vid henne. Sedan uppstego andra känslor, jag sökte komma på det klara med henne, förstå henne, och då veknade åter mitt sinne.
Dylika inre konflikter hade jag ännu aldrig varit utsatt för. Mitt lugna lif hade öfverhufvudtaget icke erbjudit någonting, som skulle gjort ett djupare, mera kompliceradt intryck, och mina känslor hade därför varit enkla, hela och klara. Endera tykte jag om människor, eller gjorde jag det inte, gillade eller ogillade deras åsikter, och kritiserade saker och ting lugnt och bestämdt. Nu däremot ledde jag mig ena ögonblicket till slutsatser, hvilka jag i det nästa förkastade, blott för att resonnera mig till nya lika ohållbara.
Min vanliga lugna sinnesstämning hade under dessa få dagar varit underkastad de vildaste växlingar och gått från den ena ytterligheten till den andra. Men så hade också Agnes hämtat med sig så mycket öfverraskande nytt, att jag ej i hela mitt lif erfarit någonting liknande. Nya intryck jagade hvarandra hack i häl, framkallade sinnesrörelser och uppväkte känslor och instinkter, hvilkas tillvaro jag aldrig förr vetat af.
Skulle jag ens i mina drömmar kunnat föreställa mig Antti förtjust i någon annan kvinna? Eller att jag själf i sådant fall skulle bli en passionerad, svartsjuk furie? Det svindlade för mina ögon när jag tänkte på alt detta, och med en suck af lättnad begynte jag gå upp från stranden. Båten syntes ej mera, blott en lätt rök steg upp långt borta bakom holmarna.
Några dagar voro vi litet misslynta, både Antti och jag. Vi hade just ingenting att säga hvarandra, kände oss besvärade då vi voro tillsammans och hade ledsamt då vi voro skilda. Men så hände det en dag, jag vill minnas att det var femte eller sjätte dagen efter Agnes' afresa, att jag hastigt gick in genom en dörr och stötte till Antti som kom ut.
— Aj, förlåt, sade jag.
Han slog båda armarna kring min hals, kyste mig gång på gång och såg mig djupt in i ögonen. Jag besvarade hans blick, smålog och såg litet generad ut. Då kyste och omfamnade han mig ännu innerligare, och jag tror nästan att hans ögon fuktades.