"GAMLA PIGAN."

"Gamla pigan."

Hon kallades »tokiga fröken», och hon bodde i stadens yttersta utkant, borta vid Seilais-backen, bakom gamla kyrkogården. Där voro hyrorna billigare, därför hade hon flyttat dit. Hon måste lefva sparsamt ty inkomsterna voro små, endast tvåhundra åttio marks pension utom den lilla förtjänst hon nu och då förskaffade sig genom handarbete. I staden beräknades för ett rum vanligtvis tio mark i månadshyra, men hon betalade för sin lilla kammare endast sju. Visst var den förfallen och dålig, kakelugnen var söndrig, väggarna svarta och fönstret glest. Genom dörren blåste det kallt om vintern, så att hon ej viste hvar hon skulle sitta, då det drog öfveralt. Men likafullt kom man till rätta där, och flytta önskade hon numera icke, ty redan i tio år hade hon bott i samma rum. De föreföllo nästan som hennes egna, dessa gamla väggar, denna skrofliga kakelugn, som var i starkt behof af murare, de ojämna golftiljorna och de små, i alla regnbågens färger skiftande fönsterrutorna, hvilka småningom blifvit henne kära. De likasom deltogo i hennes ensliga lifs glädje och sorg. Hon hade ingen, för hvilken hon skulle kunnat öppna sitt hjärta eller omtala hvad som rörde sig i hennes inre, men då hon satt där i sin kammare försjunken i tankar och blicken fäste sig vid något af dessa föremål, vare sig väggen, kakelugnen, taket eller golfvet, så började detta ställe genast få lif i hennes ögon, det förstod henne, talade med henne sitt stumma språk och lugnade henne. Hon saknade numera icke något annat sällskap. Sålunda var hon i sin kammare liksom i sin enda pålitliga väns skydd, och därför rörde hon sig därifrån endast då hon nödvändigt måste. Men så fort hon uträttat sina ärenden, återvände hon med snabba steg och slöt hastigt dörren efter sig, alldeles som om hon fruktat att någon fiende förföljde henne.

Man hade icke alltid kallat henne »tokiga fröken». Det fans en tid, då hon var känd under sitt eget namn: Sara Salin. Och det hade till och med funnits en tid då detta namn kom hjärtan att klappa och fick sinnen att glädjas. Men det var länge sedan. Många vintrars snö hade sedan dess betäkt jorden och mången sommars värme alstrat nytt lif. Hon var nu en mager, vissnad »gammal piga». Barnen som lekte på gatan blefvo skrämda då de sågo henne, men då hon kommit förbi dem, ropade de efter henne: »tokiga fröken, tokiga fröken»! Herrarna gingo styft förbi utan att se henne och fruarna, åt hvilka hon sydde tapisseriarbeten, läto henne stå vid dörren och nickade nådigt med hufvudet, då hon, efter att ha fått sin betalning, djupt neg för dem. Hvem kom nu mera ihåg hennes sköna blomstringstid, hvem tänkte på att äfven hon en gång i världen varit ung och vacker? Ingen. Ty sällan träffade hon någon som hade känt henne den tiden, och dessa få hade i lifvets hvirfvel länge sedan glömt det.

Men själf mindes hon det nog. Och i lådan till sin gamla, nötta byrå hade hon bevis på att hennes minnen varit värklighet. Där låg för det första hennes porträtt från den tiden, buktigt och bleknadt, så att man knapt förmådde urskilja anletsdragen. Men man kunde ändå se huru hon tagit sig ut i sin hvita, fina baldräkt, med långa lockar, bara armar och atlaslifvet djupt urringadt.

Den dräkten hade hon engång förnyat på den märkligaste, segerrikaste dagen i sitt lif. Hon befann sig då i Fredrikshamn med sin mor. Ett kejserligt fartyg kryssade vid samma tid i närheten af staden, och en morgon kastade det ankar vid Hattari holme. Man berättade att en ung storfurste var ombord och att han ämnade landstiga med sin höga svit. I Fredrikshamn blef det en uppståndelse. Staden smyckades med flaggor, girlander och blommor. Och för kvällen arrangerades bal i rådhussalen.

På den balen vederfors Sara en stor, oförgätlig ära: den unge storfursten fäste sig vid henne och dansade med henne! Han dansade blott en gång och då med henne; icke ett steg med någon annan.

Den kvällens ljuflighet kunde inga ord beskrifva. Ännu då Sara betraktade porträttet spred sig i hennes inre ett skimmer af den lycka hon då njutit. Först hade hon varit som bedöfvad. Men då storfursten snart därefter aflägsnat sig från festen och alla skyndat att lyckönska henne, hade hennes hjärta fylts af glädje och stolthet.

Man fjäsade för henne, man kallade henne aftonens drottning, omkring henne stod alltid en hel svärm herrar, hvilka täflade om hennes minsta ynnestbevis.

Isynnerhet efter den sommaren herskade hon oinskränkt öfver männens hjärtan.