Där fans bland hennes minnen också en stor packe gamla bref, hopbundna med rödt ullgarn. De voro alla från hennes forna beundrare och innehöllo dels blygare, dels djärfvare kärleksförklaringar. I de flesta brefven hade pappret i vikningarna gått sönder och bläcket gulnat, på sina ställen alldeles förbleknat, så att hon numera väl icke kunnat få reda på innehållet, om hon icke känt det utantill.
Dåförtiden hade hon icke satt stort värde på dessa bref, men dock förvarat dem såsom tecken på sina segrar. Icke ett enda af dem hade kunnat värma hennes hjärta, och för brefskrifvarene hade hon ej ens känt medlidande.
— Hvad tänker du egentligen på? sade hennes mor ofta, — gör då en gång ditt val.
Men Sara mindes storfursten och tänkte: det hinner jag nog ännu. Hon fick ej ur sitt hufvud att hon gjort ett djupare intryck på storfursten: Hvarför skulle han ha dansat allenast med henne och icke med någon annan? Hvem kan svara för att han icke ännu en vacker dag uppträder och friar till henne? Sådana under ha ju händt förut. Med hvilken stolthet skulle hon icke då berätta om sin trogna kärlek och låta honom läsa alla sina beundrares bref, för att visa huru många frestelser hon varit utsatt för.
År efter år förgingo, men storfursten kom ej. Sara läste »Grefven af Montechristo», »Paris mysterier», »Den vandrande juden» och andra spännande franska romaner, läste och väntade tåligt. Hon var nästan säker på att storfursten nog hade kommit, om han fått följa sitt eget tycke. Men man ville naturligtvis hindra honom, därför dröjde han.
Och Sara var alldeles obekymrad, fastän hennes mor redan började blifva otålig. Modern viste ej hvilka stora förhoppningar hon närde i sin barm. Desto gladare skulle hon blifva, då hon finge se dem förvärkligade.
En gång sade dock modern något, hvilket liksom en dolkstöt trängde in i hennes hjärta. Hon hade just då gifvit korgen åt en synnerligen rik och väl aktad trävaruhandlare, hvaröfver modern var mycket ledsen.
— Få se, sade hon, att du ännu blir utan man.
Först skrattade Sara öfverlägset åt dessa ord, men sedan förargade de henne, och slutligen kände hon att de sårade henne. Ty med detsamma rann det henne i hågen att herrarna icke under den senaste tiden skockat sig uteslutande omkring henne. Där hade uppträdt några flicksnärtor, hvilka sades se bra ut, men hvilka i hennes tycke voro rakt ingenting. Endast outvecklade, halfvuxna backfischar, utan hållning och sätt. Och dem ansåg man värkligen för vackra! Det var en obegriplig smak.
Då man närmare tänkte på saken var det ju omöjligt. Naturligtvis kurtiserade herrarna dem blott på skämt, fastän flickorna i sin dumhet togo det för fullt allvar. Från deras sida hade hon åtminstone ingenting att frukta, annat hade ju också varit löjligt.