Hon beslöt att på nästa bal skaffa sig ett lysande bevis härpå. För detta ändamål bestälde hon sig en ny, efter sista modjournalen gjord dräkt af hvit silkestyll, utan ärmar och djupt dekolleterad fram och bak, så att hennes fylliga barm, runda armar och bländande hvita axlar skulle göra sig gällande.

Belåten och viss om segern gick hon öfver golfvet i den upplysta salen. Skulle de små flicksnärtorna ännu våga ställa sig i bredd med henne? Alt ännu! Där höllo de sig i salens bortersta hörn. De hviskade med hvarandra, kastade på henne sidoblickar och fnissade förstulet med handen för munnen, såsom personer hvilka äro ovana vid sällskapslif bruka göra. Kunde man ens föreställa sig någon af dem såsom balens drottning? Aldrig i världen, inte så länge hon fans där!

Deras skratt retade henne, hon fick lust att näpsa dem litet. Ett gynsamt tillfälle erbjöd sig genast vid balens början, då hon efter valsen gick in i toalettrummet för att laga om sin pannlugg. Det föll sig så väl att äfven de stodo där och skvattrade. Hon gick rakt fram till bordet och sade befallande:

— Bort från spegeln småflickor!

Ingenting förargade dem så mycket som det där: »småflickor», det viste hon mycket väl. Men de kunde ingenting göra, de fingo lof att lyda och gifva rum.

I spegeln kunde hon se huru de snörpte på munnen och gåfvo henne förargade ögonkast. Det brydde hon sig ej om, men hon såg där någonting annat, som sargade hennes hjärta. Hon såg ett guldskimrande lockhufvud, klara blå ögon och ett ungdomligt ansikte, — det måtte vara dendär, som särskildt blifvit omtalad. Sara vände sig om för att närmare betrakta henne. Hon såg i själfva värket icke oäfven ut. Där kunde ändå i henne uppväxa en farlig rival, ty hon ägde hvad Sara aldrig i världen kunde få tillbaka: den första ungdomens tjusning. En ångestfull känsla hotade att få makt med henne, hon härdade icke längre ut att se dessa ansikten. Hvarför stodo de där vid dörren, hvarför lämnade de henne inte i fred? Eller måste hon ge dem en ytterligare påminnelse?

— Detta rum är egentligen afsedt för fullvuxna, sade hon och vände dem ryggen.

Flickorna begrepo och öppnade dörren för att begifva sig ut. Men de mumlade någonting i det de gingo, och Sara uppfattade dessa ord:

— Hon är då viktig. En sådan där gammalpiga!

Hon var öfver dem som en blixt. Och innan hon hann besinna sig, hade hon gifvit den guldlockiga en smällande örfil. Ett utrop af bestörtning hördes i detsamma från närgränsande rum, där en hel mängd fruntimmer voro samlade.