Den guldlockiga brast i gråt. Sara sköt henne ut genom dörren och stängde den.
— Gammalpiga! de hade vågat kalla henne gammalpiga!
Bloden steg henne åt hufvudet och sjöd i ådrorna, händerna knöto sig krampaktigt. Hjärtat klappade, tinningar och pulsar brände. Hon förstod ingenting, kunde ej tänka en redig tanke. I hennes öron ringde blott det olycksaliga »gammalpiga».
Maskinmässigt stälde hon sig åter framför spegeln.
O fasa, huru såg hon ut! Ansiktet var gråblekt, ögonen uppspärrade, blicken vild, nacken mörkröd. Denna anblick bragte henne åter till besinning. I sådant tillstånd kunde hon icke gå in i salongen.
Hon försökte lugna sig, drack vatten och gick fram och tillbaka i rummet. Från läktaren hördes musik.
— »Gammalpiga!» Det namnet skulle de icke gifva henne en gång till.
Hennes sista friare, trävaruhandlaren, var ju tillhands. Hon fattade hastigt sitt beslut. Drack ännu en gång vatten, betraktade sin bild i spegeln, och då hon såg att hennes ansikte började återtaga sitt vanliga uttryck, rykte hon hastigt sin solfjäder från bordet och gick med snabba steg in i salongen. Där spelades just upp till fransäs, och hon var ännu icke uppbjuden.
Hon stannade i dörren till salongen och lät blicken glida kring rummet.
Där stod trävaruhandlaren. Sara vinkade honom till sig.
— Jag skulle vilja dansa denna fransäs med er, om ni inte har någonting däremot?