Det svartnade för hennes ögon, hon kunde knappast hålla sig upprätt. Olika känslor stridde inom henne: sårad stolthet, vrede, sorg, skam och slutligen farhågan att hennes tjusningskraft för alltid gått förlorad. Och alla dessa olika känslor förenade sig i en enda stor beklämning. Hon var nära att kväfvas.
Då paren i flygande fart ilade förbi henne, blef hon plötsligt så kraftlös att hon fruktade att falla omkull. Bredvid fruarna fans en ledig stol. Hon stod i begrepp att gå dit, men mötte i detsamma deras skadeglada ögon och hånfulla leenden. Hon spratt till och vände om mot dörren till tamburen. Bort måste hon, bort, ut i fria luften.
Hon hade fått ytterkläderna på sig, hade gått hem hela den långa vägen, hon viste ej huru. Först i sitt eget rum hämtade hon sig så mycket att hon kunde reda sina tankar.
Hvad hade hon då gjort? Blott tillrättavisat en näsvis flicka, ingenting annat. De hade ju först varit oförskämda mot henne, men det talade de naturligtvis icke om för någon.
Hvarför trodde alla på dem? Hvarför kom ingen och frågade henne hur saken egentligen hängde ihop? O, människorna voro så elaka, så förfärligt elaka!
Hon brast i gråt och kände sig småningom lugnare.
Ännu såg hon framför sig de där fruarnas obehagliga ansikten. De hade hela tiden afundats henne, därför jublade de nu. Men hade hon då ingen enda vän? Icke någon som skulle stått på hennes sida?
Hvar voro alla hennes beundrare, hennes forna riddare, alla de, som varit blindt förtjusta i henne, och som alltid lydt hennes minsta vink? O, de voro eländiga bedragare allesamman. Icke en enda redlig själ fans det ibland dem.
Men hon skulle hämnas på dem. Hon skulle aldrig mera gå på några tillställningar, undvika dem, icke se åt dem, ifall de råkade möta henne på gatan. Ännu skulle de komma att minnas denna kväll.
Sara klädde silkestyllsklädningen af sig och kastade den på soffan. Tjänsteflickan skulle nog i morgon hinna lägga den undan. Hon ämnade aldrig mera begagna den, hon tålde ej mera se det otyget, som haft så dålig tur med sig.