Hon höll sig troget hemma långa tider därefter. Många baler hade gått förbi. Hvarje gång väntade hon att få höra att man saknat henne, men förgäfves. Ingen kom till henne, och om hon någon gång råkade träffa sina gamla bekanta, behandlade de henne påfallande kyligt och afvisande. För sin del närmade hon sig icke häller någon.
Men hon kände sig olycklig och ensam. Hon led och viste icke hvarmed hon skulle lindra sitt kval. Modern sysslade från morgon till kväll med hushållet. Sara kunde icke deltaga däri, det föreföll henne tort, hvardagligt, prosaiskt. Hällre satt hon då i sitt eget rum, öfverlämnande sig åt sina föreställningar och fantasier.
Det enda, som tidtals kom henne att glömma lifvets svårigheter och vedermödor var att läsa spännande, äfventyrsspäckade romaner. Då kunde hon ännu säkert hoppas och tro på sin framtid. Om icke storfursten mera mindes henne, så skulle där kanhända någongång uppträda en rik, förnäm resande, hvilken skulle råka se henne och på ögonblicket förälska sig i henne. De skulle genast vigas och den rika mannen skulle föra henne långt bort. Månne icke stadens ungherrar då skulle häpna litet?
Invid deras sommarbostad fans en liten bärgsudde, förbi hvilken båtarna söderifrån passerade. Dit gick hon hvarje dag, hvitklädd med långa lockar och en liten nätt sommarhatt på hufvudet. Hon slog sig ned på bärget, stödde sig mot armbågen och intog en halfliggande ställning. Klädningen föll i yfviga veck omkring henne, lockarna glänste i ringlar kring axlarna och handen, mot hvilken hon lutade kinden, var bländande hvit. Framför sig lade hon en uppslagen bok, men blicken fäste sig icke vid den, utan gled svärmiskt långt ut öfver vattnet.
Sålunda väntade hon på sin rika, mäktiga fästman, sina drömmars föremål. Om han blott fans ombord måste han varsna henne här på bärget. Se henne och på samma gång tjusas samt skynda till henne så snabt han blott förmådde.
Båtar foro ständigt förbi, — hvarje dag. Kikarena riktades mot henne, men hon bibehöll sin ställning och vågade icke altför mycket vända blicken ditåt; den borde ju svärmiskt sväfva ut öfver vattnet i det vida.
Hon viste dock alltid mycket väl hvad där voro för människor ombord på båten, och herrarna hade hon isynnerhet noga reda på. Ty bland dem sökte hon hvarje dag den efterlängtade, anade, — den okände, som hon hela sitt lif älskat, dyrkat och väntat.
Den ena dagen gick och den andra kom. Alt ifrigare blef hennes längtan, alt trognare väntade hon på bärget. Veckorna gledo förbi, sommaren förflöt, hösten närmade sig. Hon halflåg icke längre, hon satt med händerna i kors. Ögonen mätte icke mera vattnen, de bespäjade den fläck af horisonten, därifrån fartyget skulle komma. Och då det syntes, följde hon det med hopp och fruktan ända tils det kom fram. Ångestfullt betraktade hon hvarje främmande herre, som hon upptäkte på fartyget. — Skall han icke slutligen uppenbara sig?
Fåfängt hopp! Han visade sig ej. — De flyttade tillbaka till staden. Vintern med sin rad af festligheter begynte åter, denna tid, hvilken hon alltid förut med glädje emotsett, och hvilken ständigt bragt henne nya segrar, nya lagrar och eröfrade hjärtan i mängd. Huru annorlunda var det icke nu. Hon hörde ej mer till stadens societet. Med bittert sinne betraktade hon nu från sidan dess lif och rörelse, man saknade henne ej, ville ej ha henne med. Och hon ville ej ge efter, kunde och ville ej — icke på något vilkor. Ty hon trodde sig i hvarje främmande människas ögon varseblifva ett hemligt hån och i mungiparna ryckningar af undertrykt skratt. Världen var så dålig och människorna så lågsinta!
Hon flydde dem så mycket hon kunde och lefde sitt eget stillsamma lif för sig själf. En ensam, gammal kvinnas glädjelösa dagar lågo framför henne — där hjälpte ingenting. Det var den sanning, som dag för dag blef alt tydligare för henne. I männens kalla, vårdslösa hälsning, i kvinnornas ringaktande blickar läste hon »gammalpiga». Och hvarje gång hade det på henne samma värkan som ett ormsting.