Åren som följde bildade blott en enda lång räcka af felslagna förhoppningar. Hennes lif var färglöst, ödsligt grått. Ingenting hände, som skulle åstadkommit något afbrott i enformigheten, och inga gladare inflytelser uppfriskade sinnet. I början kände hon sig oupphörligen besviken, slutligen blef hon det ej mer, ty hon hoppades på ingenting längre.

Och dock hade ödet för henne ännu i beredskap ett sista slag. Hennes mor dog. Hon beröfvades sitt enda stöd, sin enda vän. Fullkomligt allena, kastades hon i den kalla världens armar. Hon hade icke ens någon, inför hvilken hon skulle utgjutit sin sorg, det fans ej en enda människa, som skulle brytt sig om henne, ingen som skulle frågat efter om hon fans till eller ej.

Hon grät och klagade. Ville hvarken äta eller dricka. Hon förbannade världen, som hatade och förföljde henne, hon smädade Gud, som hade förbarmande med alla andra, utom med henne. Men modern låg där, styf och kall, med slocknade ögon, blå läppar och dödens blekhet öfver sitt anlete. Hon vaknade icke till lif af hennes smekningar och hörde icke hennes klagan. Ingen hörde den, och ingen brydde sig om att komma och trösta henne. Öfvergifven och olycklig fick hon gråta tils tårarna runnit ut.

Slutligen voro hennes krafter uttömda. Hon orkade icke mera känna hvarken sorg eller bekymmer. Tomt var hennes hjärta, tom var framtiden, som gapade emot henne, och tom hade stormen sopat hennes hjärna.

Känslolös satt hon och såg framför sig. Hon brydde sig ej om att fordringsägarena kommo och sålde möbler och kläder. Ingenting som hände omkring henne väkte hennes uppmärksamhet eller förbittrade henne mer. Hennes rum blef öde och tomt, men äfven det var henne likgiltigt. Sedan sade man henne att hon måste flytta bort. Hon uppfattade det icke först. Man upprepade det en och två gånger. Då brast hon ut i skratt. Upphörde plötsligt, såg på dem, och skrattade ånyo.

Sedan dess kallades hon »tokiga fröken.» Och sedan dess voro barnen alltid rädda för henne.

Man skaffade henne först en bostad vid Brännerigatan. Dit flyttades åt henne en säng, ett bord och en gammal byrå, i hvars lådor lågo kvar skrynkliga tygblommor, bandrosetter, konfektsdeviser, porträttet från hennes ungdomsdagar och brefven, som hon sedan långt efteråt samlade och band ihop. Dessa saker tog hon med sig då hon flyttade ut till Seilais backen. Betraktande dem, genomlefde hon nu och då ånyo sitt lifs korta glädje och glömde för en stund att hon nu var »gammalpigan» och »tokiga fröken.»