Hon skrattade bredt, de andra fnissade också, och slutligen uppstod en formlig skrattkör, i hvilken pappa och mamma äfven instämde.
Fanny drog sig förlägen till en knut.
— Inte kan hon kurtisera alls, den där Vanny, började fru Penttinen utan att fästa afseende vid Fannys bedjande ögonkast, nog blir hon ännu gammalpiga.
— Gammalpiga! ropade gästerna med en mun. Inte låta herrarna en sådan flicka bli gammalpiga.
Modern myste förnöjd; denna motsägelse hade hon just sökt få fram. Men Fanny varseblef huru fru Lindeman med armbågen knykte i sin granne och lutade sig för att hviska något till henne. Grannen skrattade åt detta, berättade samma sak åt sin sidokamrat, och andra, som sutto i närheten, böjde sig äfven fram för att höra. Alla fnissade, och af de förstulna ögonkast, hvilka de alt emellanåt riktade på modern, märkte Fanny mycket väl att de hade roligt på dennas bekostnad.
Dessvärre märkte modern ingenting.
— Besynnerligt att inte Vellmans herrskap ännu kommer och doktor
Sprooper inte häller.
Munterheten steg rundtomkring fru Lindeman. Men modern såg blott på dem helt oskyldigt och fortsatte:
— Här få vi nu sitta och sitta med torra munnar.
— Bry er för all del inte om det, fru Penttinen. Nog orka vi alltid vänta så länge tils doktor Sprooper kommer.