Fru Lindeman sade det mycket allvarsamt, men de andra hade svårt att hålla sig för skratt.
På klaffen varseblef Fanny till sin förskräkkelse brännvinskarafinen och två glas. Ämnade de åter börja tillställningen med att bjuda omkring brännvinssupar?
Hon ämnade gå till fadern, taga honom afsides och tala med honom därom, men just i detsamma inträdde såväl herrskapet Fellman som doktor Broberg i tamburen, och föräldrarna skyndade hvardera att taga emot dem.
Med hjärtat i halsgropen väntade Fanny tils de nyanlända välkomnats.
Därefter skyndade hon till fadern och tog honom i armen.
— Pappa, snälla pappa, inte brännvin. Ingenstans bjuder man sådant, aldrig hos herrskap. Pappa skall inte göra det, hviskade hon helt sakta på finska, hvilket språk fadern tålte bättre än modern, på grund af att han ej begrep ett ord svenska.
Hon hade tårar i ögonen, och händerna darrade.
Men Penttinen såg med välbehag på sin dotter, hvilken stod vid hans sida, skär och fager som en ros.
— Var tyst, liksom jag inte skulle begripa den saken.
— Tro mig, pappa…
— Nåja, naturligtvis bjuds det inte åt dig eller andra unga flickor, det förstås.