— Och inte åt herrarna häller, snälla, gulle pappa — bjud inte —
— Gå nu din väg och låt mig sköta den här saken själf.
Penttinen tog brickan och slog båda glasen fulla.
Fanny gick tillbaka till sin stol.
Från en vrå såg hon sedan huru fadern gick till hvar och en med sin bricka, trugade och tvang dem att smaka och om möjligt dricka till botten.
— Ingen får komma och säga att det hos oss är långt emellan suparna, demonstrerade han, eller att vi inte traktera våra gäster, då vi engång bjudit dem på kalas.
Nu närmade han sig doktor Broberg. Fanny vågade knappast följa honom längre. Hon gjorde det dock, hörde och betraktade andlöst hvad där sades och gjordes.
Broberg smålog, drog i sina mustascher och skakade på hufvudet.
— Seså, ta på nu bara, inte ser Fanny det, och om hon också ser, så är det ju inte desto farligare. Vi ska supa tillsammans, jag tar det andra glaset. Nå kippis nu, vi ska dricka svärsonens skål.
— Nej, nej, tackar så mycket, jag dricker inte brännvin, afvärjde
Broberg och drog sig tillbaka.