— Nå hvad krusar ni nu där onödigtvis.
— Nej tack, värkligen inte.
Och därmed måste Penttinen slutligen lämna honom.
Men han kom tillbaka, såsnart han fått alla de öfriga att inmundiga suparna, blinkade hemlighetsfullt med ögonen och knykte Broberg i rockuppslaget.
— Gå ni bara bort och sätt er bredvid Fanny, det går nog an.
Fanny hörde detta. Hon härdade icke längre ut, steg upp och ämnade bege sig till sitt rum.
— Fanny, Fanny, hvart går du? ropade Penttinen. Kom hit först.
Fanny måste stanna.
— Hit, hit —
Fadern tog henne vid handen och drog henne närmare.