— Kom hit och språka med doktor Broberg.
Fanny måste lyda. Hon skulle hälst flytt bort, ut på gatan och sedan längs landsvägen ut från staden, så långt hemifrån som möjligt, för att icke mera på hela kvällen behöfva visa sitt ansikte för någon människa. Men hon förmådde ej. Hon var alldeles afdomnad, såsom en dödsdömd, hvilken icke mera hoppas på räddning. Döden hade dock varit lätt i jämförelse med denna skam.
— Se nu, huru hon är blyg, forsatte Penttinen. Alldeles som om det kantänka inte vore i smaken. Men sådana äro de flickorna.
Han skrattade spetsfundigt, lämnade dem på tumanhand och vände sig till andra.
Viljelöst och utan att veta hvad hon gjorde hade Fanny sjunkit ned på en stol. Broberg stod framför henne, smålog förläget och strök sina mustascher. Fanny vågade icke lyfta sina ögon från golfvet. Hennes blick fäste sig vid Brobergs stöfvelspets och stannade där som fastnitad, oaktadt föremålet icke egentligen erbjöd någonting särskildt betraktansvärdt. Det var en alldeles vanlig, blankad stöfvelspets, kanske något spetsigare än faderns, och kanske blankare också.
— Fröken Penttinen går i fortbildningslärovärket, eller huru? yttrade
Broberg för att börja ett samtal.
— Ja, hviskade Fanny så sakta att det knappast hördes och lutade hufvudet ännu djupare ned.
— Där lär finnas många elever.
— Ja.
— Slutar ni kanske redan i vår?