— Ja.
— Just när jag kommer dit såsom lärare.
Fanny glömde sig och såg hastigt upp. Skulle doktor Broberg komma till fortbildningslärovärket nästa år? Det hade hon ej ens hört om.
— Nämligen i historie och geografi.
I hennes ämnen! Fannys hufvud sjönk åter ned, och ögonen fästes ånyo vid stöfvelspetsen.
Hvarför hade de honom icke redan i år. Då skulle han säkert fått andra tankar om henne än nu. Fanny viste att lärarena tykte om henne. Genom flit och förmåga hade hon vunnit allas bevågenhet. Och där var hon alltid fri och liflig, då hon icke, liksom hemma, behöfde skämmas för någonting eller beständigt darra för sådant, som hon icke rådde för och hvilket hon icke kunde hjälpa med bästa vilja i världen.
— Ni spelar säkert, fröken, eftersom här finnes piano?
— Ja.
— Skulle ni inte vilja låta oss höra någonting?
Fanny steg upp och gick tvärs öfver salen till pianot.