— Säg inte så, mamma.
— Nej, hon har inte varit belåten sen häller, det har man ju nog sett.
— Fanny är ett otacksamt barn, yttrade fru Ahlholm, full af ädel vrede, ett otacksamt barn, som inte bryr sig det ringaste om sina föräldrar.
— Hoj, oj, oj, som inte bryr sig det ringaste om sina föräldrar, ackompanjerade fru Saxman, och nu vaggade hela hennes kropp från vänster till höger och från höger till vänster.
— Hör du nu, Vanny, hvad alla människor säga.
Och för att också andra sade det, var modern desto djupare öfvertygad om att Fanny svårt felat mot sina föräldrar. Hon grät därför dubbelt värre och ansåg sig lida en oförrätt, hvars make väl ännu icke blifvit spord i världen.
Fanny satt där som en arm syndare, med händerna i kors. Knappast vågade hon se upp, så dålig och oduglig föreföll hon sig själf.
Hon var redan på väg att ångra sig. Hade hon värkligen lof att lämna sina föräldrar och vålla dem sorg och saknad? Den tanken sved i henne och gjorde henne beklämd.
Men hon förestälde sig hurudant lifvet skulle blifva här hemma. Man skulle styra ut henne och bråka med henne ännu värre än förr. Man skulle skryta med henne inför alla människor, hon skulle visas och bjudas ut åt ungherrarna.
Nej aldrig! Hon skulle icke kunna stå ut med det. Hällre hvad som hälst.