Och hon lyfte upp hufvudet. Sade icke ett ord, utan såg blott allvarligt framför sig. Ett djupt lodrätt veck hade bildat sig emellan ögonbrynen, och läpparna slöto sig tätt tillsammans. Hennes beslut var oryggligt.
Dagen för afresan kom. Hemifrån följde ingen henne till båten. Rika skulle nog hafva kommit, men fadern och modern förbjödo det. Föräldrarna sade knapt farväl till henne. Med tungt sinne gick Fanny ensam gatan utför.
Men morgonsolen lyste klar, vid stranden var det lif och rörelse, vågorna plaskade muntert kring båtens sidor, och sjön låg vidöppen så långt ögat kunde nå. Färden begynte, bekymren veko och blefvo efter, ty långt borta i fjärran hägrade en ny, förhoppningsfull framtid.
AGNES.
I.
Hon var mitt ideal i skolan. Jag kunde ibland under timmarna sitta och betrakta henne, så att jag ej alls viste hvad saken gälde, då jag oförmodadt fick en fråga. Jag rodnade, kunde icke svara, fick af läraren en förebrående blick och kom så åter för en tid ihåg att egna honom min uppmärksamhet.
Agnes ögon beundrade jag isynnerhet. De voro stora, ovala och bruna, öfverskuggade af långa, mörka ögonhår. Blicken var djup, något svärmisk och afspeglade alla de minsta känslouttryck och skiftningar. — Just emedan dessa ögon alltid voro så lifliga och själfulla, tröttnade man icke att betrakta och beundra henne.
Hon var i sanning vacker: hyn frisk och hvit, på de sammetslena kinderna en skär rodnad, pannans bländande renhet förhöjdes af svartglänsande lockar, och mot den hvita nacken gjorde de slingrande hårflätorna en utmärkt effekt.
Skönheten ensam skulle dock icke betydt så mycket, om icke därjämte hela hennes väsen varit fullt af ett fint, hänförande behag, hvarje rörelse mjuk och graciös, växten vacker, gången smidig och lätt. Ingen var närmelsevis lik henne.
Men jag beundrade henne icke allenast för dessa yttre egenskapers skull. Snart skulle jag fått nog af dem, om hon till sitt inre varit ihålig och tom, såsom skönheter vanligtvis sägas vara. Men äfven i andligt afseende stod Agnes högre än vi andra. Hon var både klartänkt och skarpsinnig samt begåfvad med en ren, fläckfri karaktär och en brinnande sträfvan efter kunskaper och alt upphöjdt i allmänhet. Blotta tanken att Agnes kunde misstaga sig eller göra någonting klandervärdt föreföll mig alldeles omöjlig. Om jag någonsin tvekade eller icke kunde klargöra för mig hvad som var rätt och hvad orätt, frågade jag mig endast: huru skulle Agnes i detta fall handla? Sedan gjorde jag så, som jag antog att hon i mitt ställe skulle gjort.