Agnes' tysta klander värkade på mig mycket djupare än det straff jag erhöll af läraren. Jag mins ännu ett exempel härpå.
Vi hade en morgon kommit för tidigt till skolan. Klockan var half nio och lektionen började först klockan nio.
— Vi ska' gå att spatsera, Lisi, föreslog Fanny; hennes håg stod alltid till upptåg och själfsvåld.
Jag var genast färdig, och vi lyckades öfvertala Anna att komma med.
Vi gingo ganska långt, ett stycke utom tullporten, skrattande och pratande. Visserligen hade vi ingenting särskildt att skratta åt, men den inre belåtenheten och lifsglädjen måste på något sätt ge sig uttryck. Naturligtvis glömde vi både tidens gång och skolan.
Ett vedlass kom körande emot oss.
— Snälla husbond, tag oss med på lasset, vi äro så trötta, bad Fanny med klagande röst.
— Ja, tag oss upp på lasset, inte väga vi mycket!
Han stannade och såg leende på oss.
— Månntro ni skulle hållas där uppe?