Hon sträkte ut sin hand, och jag fattade den med hjärtlig glädje, fastän blygheten strax därpå började ansätta mig.
Hon var så hög, så värdig och fin. I bredd med henne såg jag ut som en landtlolla. Ännu aldrig hade min egen obetydlighet varit så i ögonen fallande och så förarglig som i detta ögonblick. Gärna skulle jag varit tusen mil därifrån.
Jag försökte repa mod.
— Det var utmärkt roligt….. Jag höll på att inte känna igen….. När har du kommit hit?
Hvad hon måtte anse mig dum och tåpig, tänkte jag på samma gång för mig själf.
Hon sade fortfarande ingenting och besvarade icke mina frågor, utan smålog blott.
— Du kände säkert genast igen mig? fortsatte jag.
— Genast, sade hon, — så fort jag såg dig.
Hvarför i världen smålog hon så där? Eller var det hennes sätt? Jag började känna mig alt mera besvärad, men ville icke låta henne märka det.
— Du viste kanske att jag bor här. I så fall var det ganska lätt att känna igen mig.