— Jag skulle känt igen dig hvar som hälst, isynnerhet om jag sett dig så där entusiasmerad som nyss.
— Ja …. jaså…. Jag var ytterst förlägen, emedan jag nu begrep hvarför hon skrattade.
— Du är samma, precis samma Lisi som förr.
— Ja — naturligtvis — hvarför skulle jag förändrat mig? stammade jag liksom för att urskulda mig.
— Redan i skolan råkade ingen vid festliga tillfällen i extas såsom du.
Jag såg på henne, och min röst var litet säkrare än förut, då jag frågade:
— Blef du då, Agnes, inte alls entusiasmerad nyss?
— Entusiasmerad? Af hvad?
— Af kärlek till fosterlandet.
— Som det där talet skulle uppväkt?