Hon fortfor skrattande:
— Nej, det entusiasmerade mig då värkligen inte det ringaste.
— Men visst var det ju ett utomordentligt vackert tal.
Hon rykte på axlarna, ironiskt, medlidsamt, ringaktande.
— Barnsligt……
— Kanske du inte lätt entusiasmeras af någonting?
— Nej, jag tycker alt sådant där är idel naivitet.
Jag förstummades. Mina bästa, heligaste känslor idel naivitet, som mera utvecklade människor gjorde narr af! Jag kände mig både förargad och skamsen. Instinktlikt hade jag velat motsäga henne, men det var kanske blott till följd af sårad egenkärlek. Nog viste jag ju redan från skoltiden att Agnes var mig öfverlägsen. Huru mycket mera skulle hon icke vara det nu, då hon rest och vistats flere år i stora världen. Hon hade fått förkofra sig fritt och vidga sin synkrets, medan jag lefvat i småstadens förkväfvande luft och blifvit ohjälpligen efter.
Agnes afbröt mina funderingar.
— Du lär vara gift? sade hon.