— Hvad är klockan?
— Öfver fyra.
Öfver fyra? — Tre timmar hade hon sofvit; först klockan half två hade hon fått kärlen torkade, ty föregående afton hade det, likasom så ofta förut, varit främmande, och därförinnan hade hon i tvänne nätter fått vaka för Lillis skull, då frun varit på bröllop och barnet ej velat nöjas med sockertotten. Var det underligt om hon var sömnig?
Hon var bara tretton år. Och hennes fötter värkte alltid om morgnarna, så att hon knapt kunde stiga på dem. Silja, som sof i samma säng, sade att det var emedan hon växte. De borde koppas, menade Silja, men Emmi fruktade att det skulle göra ondt. De voro ju nog så magra redan, skulle det ännu tagas blod ifrån dem? Medan hon sof värkte de aldrig, men såsnart hon vaknade, började det igen. Fick hon sedan somna, upphörde värken strax.
Äfven nu, där hon satt i sängen, värkte det i dem från knäna och ända ned till hälen. Och hufvudet var så tungt, så tungt, att hon omöjligt orkade lyfta upp det. Skulle hon någonsin i världen bli så lycklig, att hon en enda morgon finge sofva tillräckligt?
Emmi gned sina fötter. Hufvudet tyngde nedåt, så att hakan vidrörde bröstet, och ögonen slötos. Händerna hängde orörliga, hon andades djupt och långsamt. Efter en liten stund föll hon tillbaka mot kudden.
Det ringde ånyo. Silja skuffade henne med armbågen i sidan.
— Det är då märkvärdigt att man inte kan få den tossan att lyda. Upp med dig!
Hon skuffade henne ännu engång med sin hvassa armbåge i bröstet; det gjorde så ondt, att Emmi skrek till.
— Huru många gånger skall man väcka dig, innan du ids stiga upp?